Vad många inte vet är hur jag egentligen mår. Att det är stress & utmattning kanske många vet men vaddå, så farligt kan det ju inte vara för jag ser ju oftast glad och pigg ut. Eller jag ser väl ut som jag alltid brukar göra. MEN det är en himla skillnad på utsidan och insidan. Det är insidan som är trasig! Och det är just därför jag känner att jag måste få skriva av mig, för insidan syns inte.
Det är många tankar hit och dit som det lätt kan bli när man är i obalans med sig själv. Men främsta anledningen till att jag måste skriva är att jag kommit till en period där det känns fel att vara glad, fel att göra roliga saker. För jag är ju trots allt sjukskriven! Och då är det inte tillåtet att vara glad eller göra saker man mår bra av, eller?
Nu vet jag att mina närmsta och fler än så unnar mig att vara glad men ändå känns det så fel att lägga ut en bild på Instagram eller visa mig på stan med en shoppingkasse i handen och ett leende på läpparna eller ännu värre sittandes på en uteservering i solen med ett vinglas i näven och se GLAD ut. Helt sjukt då det ändå är något av allt jag strävar efter. GLÄDJE!
Och jag gör det ändå. Jag lägger ut bilder, jag går på stan, jag gör sånt jag mår bra av. Inte ofta för det har jag inte ork till men jag gör det. Jag försöker strunta i mina dumma tankar. Folk får tycka vad dom vill. Jag orkar inte bry mig!
Tills för ett tag sen. Jag fick det bekräftat i ett samtal.
Tankarna har tagit över, jag kan inte längre INTE bry mig och jag mår inte bra av det.
Det finns dom som verkligen inte fattar hur jag kan gå på konsert till exempel. Och under en lång tid inte fattat... men inte frågat?! Vuxna människor?! -Och hur ska vi kunna veta hur du mår då det inte syns?
Men FRÅGA, SNÄLLA! Det tar så sjukt mycket energi från mig av att gå och grubbla och framförallt när jag fått det bekräftat att det finns dom som gått och irriterat sig under så lång tid. Energi som jag gärna lägger på mig själv ist för att vara både frustrerad och ledsen.
Jag är inte stum. Jag förklarar mer än gärna. Och jag har full förståelse för att det är svårt att förstå. Det ÄR svårt att förstå! Inte ens jag förstår hur jag fungerar många gånger!
Det kanske finns fler som inte fattar? Inte fattar hur jag kan gå på konsert? Inte fattar hur jag kan se glad ut trots att jag är sjukskriven? Inte fattar hur jag kan motionera trots att jag är utmattad? Osv osv. Utan att fråga.. Vad vet jag!!
Och nu är det sommar! Jag kommer att göra saker OCH jag kommer att säga nej till saker, just för att jag inte pallar och jag måste prioritera!
De suger att säga nej till saker som jag alltid varit med på förut men jag måste!
Ibland så ignorerar jag den del av mig som försöker tänka klokt, den del av mig som säger VILA. Och kör på precis som jag alltid gjort, för det är ju så jag vill leva. Och när glädjen och energin kommer är det ännu svårare att lyssna på kroppen. För ibland vill jag så mycket mer än vad jag orkar och därefter kommer även dippen. Jag har inte lust till nånting, jag orkar inget, är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och när jag är så trött blir jag ännu mer lättstressad och ännu mer lättirriterad, de behövs nästintill ingenting för att jag ska hålla på att koka över av irritation och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att -jag kommer få hjärtinfarkt snart om det fortsätter så här.
Och när jag är så irriterad hela dagarna går det såklart ut över familjen och jag får dåligt samvete på köpet! Framförallt över Thilde. Hur ska man få en 3-åring att förstå varför mamma är så irriterad, ledsen och skriker för minsta lilla. Det går inte. Är det någon som vet så hör av er! :)
Jag anstränger mig såklart! Brer på ett stort leende och verkar intresserad när hon stolt kommer springandes och vill att jag ska följa med för att kika på hennes sandslott i sandlådan eller kommer med en bukett blommor som hon har plockat till mig. Till mig, hennes mamma som älskar henne mest i hela världen men som just då tänker... "Men fans jävla helvete, jag ORKAR INTE. Låt mig va!! Jag måste få va själv, SNÄLLA!"
Men det säger jag såklart inte utan jag sliter upp mig själv ur soffan/solstolen, följer leende med, låtsas vara pigg, pussar henne på pannan och säger -åhhh, vilket fint sandslott.
Och att lägga på den där masken som gör att man ser glad ut, herre jäklar vad det tar energi! Jag går nästintill gråtandes därifrån med både dåligt samvete och en trötthet som inte går att beskriva om man inte "varit där" själv.
Och sen är den igång, den där onda cirkeln av dåliga dagar som jag sedan kämpar med tills energin sakta kommer tillbaka och min vilja till att göra saker även den. Den där viljan som är så sjukt svårt att hålla tillbaka. För då njuter jag och glömmer tyvärr bort att min kropp MÅSTE vila mer än förut.
Den där balansen, den där jäkla balansen. Den är galet svår att hitta vissa perioder. Alltför många perioder!
Jag måste få göra roliga saker för att hålla humöret uppe. Jag skulle bli tokdeppad av att inte vara med på nått av allt det roliga jag gjorde förut.
Det folk inte vet är att dom få gånger det händer att jag går på fest så måste jag ta det extra lugnt innan. Jag besöker toan extra många gånger under festen och då inte för att göra varken nr 1 eller nr 2 utan för att få komma ifrån och bara andas. Och hade jag energi innan så får jag räkna med att vara utan ett tag framöver sen. Ibland några få dagar och ibland många. Ibland är det värt det och ibland inte.
Jag är ljudkänslig som bara den och ibland vid mycket ljud på samma gång, många och olika ljud, så kan jag inte längre hantera mig själv. Hjärtat brusar iväg, jag känner mig nästan febrig och ibland så bryter jag ihop.
MEN det är skillnad på ljud och ljud och sist när jag var på konsert så gick det bra vilket jag hoppas att det fortsätter att göra för det ger mig glädje.
När introt körs igång och gruppen kommer ut på scenen känner jag världens glädjerus i hela mig.
På konserter är all fokus på gruppen och det finns hörselproppar.
Sitter jag i en samling med folk där någon skrattar högt, några pratar, några pratar med mig, det hörs musik från högtalare och en skrikande bebis ligger i en vagn..
Det blir för mycket! Kaos helt enkelt.
Jag som knappt klarar av att laga mat samtidigt som någon pratar med mig. Det blir för mycket och det blir kaos.
Och vid ett sånt tillfälle. Sekunden innan någon "störde" mig med att prata mitt under matlagningen. Sekunden innan den där irritationen kom. Irritationen som kändes som jag höll på att koka över.
Kanske att jag precis innan knäppte ett kort och la ut på Instagram där det stod "god mat och ett glas vin, idag njuter jag!"
Det skulle kunna vara så..
Inlägget blev visst lite längre än tänkt och tack om du tog dig tid att läsa ända till slutet.
Kände bara att jag måste få skriva av mig och jag tror och hoppas att många tankar kommer att släppa efter att jag nu tryckt på skicka. Kanske att jag till och med kan lägga mycket av den energin på att njuta i sommar istället! :) Vilket jag även hoppas att DU kommer att göra!
